Första promenaden

Kolla grabben vår! 9 månader i morgon och tränar skithårt på nästa steg! Man ser ju stilen, skitsnyggt eller hur? Och så kör föräldrarna tuff tuttematen-avvänjning om nätterna nu (Mattis är ARG!!!) så snart är han halvvuxen. Typ.
Jag avskyr att sluta amma. Alltså - jag VILL trappa ner på amningen nu, för jag tappar bara vikt, blir svag och får aldrig sova ordentligt, men jag avskyr perioden av avvänjning. Att höra min unge skrika Mam-Mam av ilska och smacka med munnen och hacka efter bröstet och det välkända ryggläget i min famn. I hela hans liv har han legat så hos mig. Men nu är det bye bye Love, och jag tycker det är såååå jobbigt med det avskedet. Men det är dags nu. Att ta farväl av den nattritualen, min vän.

Hela tillvaron är bara ett enda farväl just nu, suck. Var jag än tittar är det farväl-tema. Nu är det en stor orange skylt på dörren också; TILL SALU. Aj, det gör ont att se, som att man sviker sin lilla borg, sin trygghet och hänger ut den på rea. Folk stannar utanför och glor in. Hej hej, här står jag i morgonrocken och snyter mig, kom och köp konserverad gröt.

Nåja. Det gör ont när knoppar brister också. Varför skulle man annars tveka?

Pollenallergin lamslår mig just nu. Förstår dig syster, shit vad jobbigt det är. Ser knappt nåt och det rinner överallt i ansiktet på mig. Nyser som besatt. Det är väl buskarna i trädgården som attackerar mig. Känner sig övergivna kanske? Nja, har väl aldrig brytt mig så mycket om dom direkt...

Gud vad dyster jag låter, eller? Är det så illa? Ja, kanske lite, men det är bara att gå igenom, snart fokuserar vi framåt igen och landar i nåt nytt. Bla bla bla, jag vet allt det där psykologiska, men det är bara så enkelt att man måste sörja, inget fusk här inte. Har en bok om Sorgebearbetning som jag fått av kloke Hans Korduner, kanske ska plocka fram den igen? Han säger att man får inte slarva med den biten i sitt liv.

Puss o kram till er alla.